Nej!

Varför ska det vara så svårt att säga nej?
Nu slutar det med att jag ska jobba ikväll i alla fall fast att jag inte alls har lust. All min fina planering skiter sig på en sekund.
Varför är det inte en tillräcklig anledning att helt enkelt inte vilja jobba? Vilja vara hemma och göra ingenting eller allt som aldrig annars hinns med. Eller är det kanske bara i mina ögon det är en otillräcklig anledning?
Tydligen hade alla andra hundratals (?, alltid bra att överdriva lite) timvikarier något annat jätteviktigt att göra eftersom ingen kunde jobba. Men jag, jag får ju dåligt samvete så fort M frågar och jag ens överväger att säga nej utan anlednignen att jag ska bort eller annat uppenbart.
Men jag själv då? Är inte jag viktig? Mitt mående... Det är kanske inte på topp nu och tänk om jag behöver lite mer tid själv just nu?
Det är det ingen som tänker på. Och konstigt är väl inte det heller eftersom jag inte säger något. Sånt är inget man pratar om. Inte om man bor i mitt skinn.